I-landsirritation en vacker skärtorsdag
En del dagar är såna där förväntansdagar. Som man ända sedan i mars, då det aldrig ville bli riktigt ljust och det aldrig slutade snöa och blåsa isvindar så fingrarna blev blåare än vanligt, ja som man ända sedan då haft som ett stort knallgult kryss i kalender, att då, ja då blir det fint ska ni veta.
Skärtorsdag är en sån dag. Man hade laddat hela veckan. Det är soligt, 18 grader varmt och mot husväggarna längs Nybrogatan, Hamngatan. Centralen är det lite fööör varmt. Fan, det ska ju vara så härligt. Knäpper upp jackan, tar av, och fan vad jobbigt den blev att bära på då. Och så blir man lite arg på sig själv för att det inte är så där himla yberfantastiskt, när man bara jobbat halvdag, har ett påskägg från chefen brevid svettiga träningsskor i den fina bagen med märke på som man fått av sin pojkvän, går ut i solen, nytränad, duschad och är ledig.
Sen går det över. Och tänker, denna fantastiska dag.
Man härjar runt. Köper fleecetajts på rea, jag fryser om vintern och vem vet hur kallt det är i Bromma?
Man köar på systemet. Slut på rosé, hör jag. Man köper mängder som räcker till skrikspyor, om man vill, men vem vet om alkoholbutiken är stängd resten av påsken, och vi får ju kanske besök?
Man ska påskpynta. I Stockholm kostar påskris med fem grå fjädrar 40 spänn och man tänker på buskaget i Lökom där allt var gratis och där man kunde återanvända fjädrar, man blir anti och tänker härja hem.
Men så köper man istället åtta påskliljor som bara är en smula vissna för tolv kronor. Och sen så passar de precis i de avlånga snapsglasen. Och så lägger man påskägget fullt med godis bredvid och hoppas att inga jävla stockholmskids kommer med huckle och kräver det av mig.
Man tar en stor bit.
Och så är man nöjd igen.
Kommentarer
Trackback
