Hej, hej!
Spring några mil längs landsvägen här hemma. Var femte minut, eller var femtonde, beroende på om det är rusningstrafik eller inte, kommer en bil. Risken är stor (eller chansen kanske...) att det är en bekant, eller någon som tror de känner mig.
Vem som kör är dock totalt omöjligt att se genom min svettiga lugg som dansar framför ögonen och bilarnas blänkande vindrutor när de studsar förbi i 110 på den gropiga 80-vägen. Men, tänk om någon vinkar åt mig? "Titta, nu är hon hemma fröken, och springer gör hon som vanligt, heja heja, huva huva. Vink vink."
Här är det hårda straff på att inte hälsa tillbaka. Möjligheten att jag inte ser vem som sitter i bilen eller har lärt mig alla grannars bilnummer utantill finns inte i sinnevärlden. Hälsar man inte har man med största sannolikhet blivit fin i kanten. Så jag vinkar till alla bilar numera. Kanske inte till bussen, även om det är den som borde få en vinkning när den halvtom blåser fram längs älven fyra gånger om dagen. Nu är det dom i bilarna som får skämmas om de inte hälsar.
Landsvägen ser förövrigt likadan ut som i juni.
Kommentarer
Trackback
