merstuds

Inser att även om jag är kanonnöjd att ha kommit under 50 minuter på milen (hade jag varit utsövd och mer taggad kunde jag varit ännu snabbare, känns bra) så är det ändå en bra bit kvar till damvinnaren, Ulrika Johanssons tid på 34.22. TRETTIOFYRA TJUGOTVÅ! Galet bra. Läs själv vad hon tycker på hennes blogg på Runners world.

Egentligen skulle jag nog kunna bli rätt snabb på milen. Jag såg mig omkring i klungan på loppet och insåg att jag med mina långa ben tog typ hälften så många steg som alla andra. Har inte heller mer än 62-63 kilo att bära på så på något sätt kändes det som om de små tjejerna som klöv mållinjen samtidigt som jag fick slita mycket mer med sina vackra kurvor och kortare ben.

Men istället för att testa min kapacitet till max envisas jag med att softa runt i löpspåret, med hårda spurter bara om benen känns pigga och mest maklig jogg tidiga, sömniga mornar. Jag vet vad det beror på. Om man alltid gör saker med sikte på att balansera på den yttersta kanten av vad man klarar av, och sedan helst prestera ännu lite bättre, (vilket jag på sätt och vis hela tiden gör i utbildning, på jobbet och i livet) måste man ha något helt kravlöst att falla tillbaka på. Helt kravlöst, som i att jag tränar enbart för att jag mår så bra av det.

Och för att jag är så nöjd efteråt, förstås!